29. apr, 2016

Rävbesök!

Som vanligt när jag kom hem från jobbet klädde jag på mig mina "hönskläder" och gick sen ut för att öppna till hönsgården. Hela gänget, förutom ett par hönor, stod troget och väntade vid grinden. De ville ut! Jag tittade till våra fyra små kycklingar och hönsmamman samt surhönan som jag lagt i foderutrymmet för att slippa få nya ägg under henne hela tiden. De andra hönorna passar annars på att värpa där och det blir jobbigt att hålla reda på alla nya ägg.

Jag gick sedan in för att börja med kvällsmaten. Jag har utsikt mot hönorna när jag står och lagar mat och jag tittar ofta ut eftersom jag vet att det finns gott om rävar i omgivningen. Trots det vill jag att mina höns ska få njuta av friheten och allt det goda de kan hitta ute i det fria.

När jag stod och hackade vitlök tittade jag ut och såg något som rusade förbi. Jag insåg att det inte var någon av våra katter och förstod att nu är han här. Räven! Så jag rusade mot hallen, fick på mig mina stövlar, tog jackan med mig i farten och slet upp dörren och sen vrålade jag så högt jag bara kunde. (Undrar vad grannarna tänkte :-)

Jag upptäckte en massa vita fjädrar och att ett nätstaket var nedrivet. Hjälp! Han har tagit en av mina hönor, tänkte jag och for runt och letade efter spår. Men förgäves. Jag började räkna in hönorna och först saknade jag en av mina Sussex-hönor. Jag for runt och letade. Tänkte att hon kanske ligger gömd någonstans och inte vågar sig fram. Senare hittade jag henne. Hon bara fanns där bland de andra igen. Och då hittade jag inte en av mina Orpington-hönor. Men, slutet gott, allting gott. Alla hönor var välbehållna. 

Efter det vågade jag inte lämna dem själva ute så för att ha något att göra började jag att gräva med grepen. Och vilket kalas det blev! Min stora fina Orpingtontupp kluckade förnöjt och följde mig hack i häl. Det har nog aldrig ätits så mycket mask som då. 

Senare kom min sambo hem. Då fick han hjälpa mig att fånga in fem av mina elva hönor för att klä på dem sadelskydd. De är så uppslitna på ryggen. Min sambo kallar våra tuppar för rena våldtäcktstupparna. Och lite så är det. Vi har nu frågat vår närmsta granne om han vill köpa en av dem, och det vill han. Så (suck) nu ska snart vår fina Orpingtontupp Leonardo flytta. Senare på kvällen la jag ut en annons på en hönssida på Facebook för att sälja Faverolle-tuppen, vilket jag egentligen inte vill. Men, stackars hönorna måste få frid. En av hönorna fick jag placera i egen "kuppe" eftersom hon var väldigt illa åtgången under ena vingen. Nu får hon vila ut tillsammans med surhönan.

I helgen hoppas jag på varmare väder för då ska kycklingarna få flytta ut från kaninburen med sin mamma. Jag har köpt ett oisolerat hönshus och där ska de få bo ett par veckor tills jag vågar släppa ihop kycklingarna med de andra.